A Place Called Home

Jag hatar att vara sjuk.
Förutom allt snor, och smärta på alla platser möjliga, ofräschheten osv osv.
Vem vet inte vad man pratar om här.
Men förutom det så kommer rastlösheten.
Man kan i stort sätt säga att man inte kan göra någonting utan att man är helt slut, måsta fräsa näsan, hosta lungorna ur sig samtidigt som man vill jobba, städa, gymma.
Det är exakt dom dagarna man vill ut och springa ett marathon eller två, renovera och möblera om hela lägenheten och liknande små saker.
Istället slutar man i soffan med timmar efter timmar med serier och filmer på hög och den enda orkan man tar sig till är att få någotning i sig.
Livet suger lite extra dom här dagarna.
 
Idag orkade jag iallafall ställa mig och göra en ny ingefärasshots sats.
Så jag kan skynda på att bli frisk.
Om det nu äns är möjligt att skynda på.
 
 Som sjuk ser man mycket skit på tven.
Har, pinsamt nog, hamnat på en sån där flickig serie.
Alla mina bra är slut.
Den är om pojkar, vänskap, pengar och skönhet.
Som alla flickiga serier är, tycker jag.
Förstår när jag ser den varför jag har så dåligt med vänner.
Alla svek, tävlingar och problem.
Jag har alltid varit den med mycket självförtroende och självkontroll.
Den som kunde gå in i ett fullt rum med alla ögon på mig utan att bry mig.
Jag är bra som jag är.
Men på tv så spelar vänner ut varandra och förstör för att den ena skiner starkare än den andra på något.
Det gör mig illamående att se hur mycket skit det lär ut och se att det inte är konstigt att samhället ser ut som det gör.
Jag är en lojal och ärlig vän som säger vad jag tycker och jag kan enkelt stå bakom när någon annan står i rampljuset.
Men jag är också den som klipper banden till dom som inte bidrar med något till mitt liv.
Såna som tar mer energi än dom ger och som ska säga till mig vad jag kan eller inte, dom försvinner.
Men nu förstår jag varför det är så svårt att hitta vänner.
Liksinnade eller som iallafall värdesätter mig som jag med dom.
 
Bara några tankar.
Vi alla ser saker olika.
Det gör det hela mer spännande.
Iallafall så länge orden "du kan inte" eller "du får inte" är inblandade.
Man hör dom för allt nu för tiden.
 
 
 

A Moment Of Truth And A Moment Of Lie

Läste tillbaka lite på det som senast skrevs.
Helt katastrof att skriva från telefonen.
Autokorrekt ändrar ord och stavningar hit och dit och man hinner inte alltid med att se dom tyvärr.
Tur det inte vart något opassande som den ibland kan hitta på själv att skriva.
 
Tiden sen sist har varit både den samma och inte.
Jag valde att stanna kvar på botten, som jag skrev om.
Valde att inte klättra upp därifrån, att inte leva för egentligen någonting alls.
På botten av livet fanns det mycket mer än vad jag kunnat tro först.
Jag har funnit vänner som faktiskt förstår mig och accepterar mig för hur och vem jag är.
Jag har funnit ro och kontroll på livets bra och dåliga stunder.
Det har infunnit sig en helt annan balans nu.
 
När livet inte längre är svart eller vitt så kan vi tillåtas si utanför boxen.
Gå igenom tunneln men ändå inte se ljuset.
Livet har en annan innebörd nu än tidigare och det finns viktiga och mindre viktiga saker i livet nu.
 
Jag vet att många missförstår mig.
Men jag mår inte dåligt, jag är inte deprimerad och jag är inte på botten av livet med känslan av nedslag eller förlust.
Jag är en person som bara ser saker annorlunda och som lever inuti mig själv på ett sätt som jag sällan stöter på hos andra.
Jag har en mörk sida som till stor del tar över min ljusa och det utan att tynga mig.
Jag har bra och dåliga dagar som alla andra.
Mina bra dagar är bara inte lika positivt, rofyllda och glädjande som det förväntas av oss.
 
Jag är annorlunda och jag accepterar det.
 

I love how you make me dance

Att ligga här, ensam i den lilla, lilla stugan och bara tänka.

Tänka på allt som varit och allt som kommer.
Det ger ett sånt lugn.
Lugn för att det som varit passerat och lärt mig det jag behövde lära mig och veta att det inte är dit jag är påväg.
Det som kommer är mycket och väl möjligheterna desto fler.
Vad jag vill och vad jag kan  välja på går hand i hand igen.
Det är en sån spännande plats att vara på.
I huvudet, i tankarna.
Finns ingen annan plats som här.
Ni skulle aldrig förstår.
 Men det behöver man inte alltid.
Kan man besöka sig själv i huvudet som jag kan så skulle inte depression eller ångest finnas.
Vi kan iallafall inte göra något åt det som redan hänt.
Vi kan iallafall inte påverka framtiden så mycket som vi skulle vilja.
Att ångra har inte gjort något ogjort.
Den här veckan drar vi ett streck över det som varit och tar med det som behöver tas med.
Sen börjar vi på ett nytt kapitel🖤
 
Jag älskar nya kapitlen.
 
 

Jag skrev till en tidigare idag.

Om det här med att nå botten.
 
Jag har nått botten så många gånger att jag tappat räkningen.
Slagit i längst ner så hårt att jag inte äns kunnat drömma om att orka klättra upp igen. 
Den här gången när jag igen nådde den botten alla pratar om. 
Hur livet och känslorna bara inte orkar längre. 
När man inte vill något hellre än ge upp för det finns ingeting kvar. 
Oh ja, större delen av mitt liv har jag spenderat där nere. 
Men den här gången har jag bestämde mig för att inte klättra upp därifrån. 
 
Om jag alltid ska falla ner till botten så måste en förändring göras. 
Så jag tänker att jag stannar på botten och lär mig leva med det. 
Skapar en förändring utav det som jag kan leva på än att klättra tillbaka ut till livet för att bara falla tillbaka igen. 
 
I dagens samhällen så måste man hitta nya perspektiv. 
Nya sätt att överleva på. 
 
Det här redan gett mig så mycket tillbaka. 
Plus att jag lämnat den dåliga karma som han smittade av på mig. 
Ändå den han försvann har livet börjat ge igen. 
Jag visste under hela tiden men nu är jag i blomstrande väder. 
Och jag ska omfamna varje bris som finns. 
Ta med alla jag kan på resan. 
 
Sen välja vid varje väg, en ny väg. 
En dag knackar bättre på min dörr också.