A Place Called Home

Jag hatar att vara sjuk.
Förutom allt snor, och smärta på alla platser möjliga, ofräschheten osv osv.
Vem vet inte vad man pratar om här.
Men förutom det så kommer rastlösheten.
Man kan i stort sätt säga att man inte kan göra någonting utan att man är helt slut, måsta fräsa näsan, hosta lungorna ur sig samtidigt som man vill jobba, städa, gymma.
Det är exakt dom dagarna man vill ut och springa ett marathon eller två, renovera och möblera om hela lägenheten och liknande små saker.
Istället slutar man i soffan med timmar efter timmar med serier och filmer på hög och den enda orkan man tar sig till är att få någotning i sig.
Livet suger lite extra dom här dagarna.
 
Idag orkade jag iallafall ställa mig och göra en ny ingefärasshots sats.
Så jag kan skynda på att bli frisk.
Om det nu äns är möjligt att skynda på.
 
 Som sjuk ser man mycket skit på tven.
Har, pinsamt nog, hamnat på en sån där flickig serie.
Alla mina bra är slut.
Den är om pojkar, vänskap, pengar och skönhet.
Som alla flickiga serier är, tycker jag.
Förstår när jag ser den varför jag har så dåligt med vänner.
Alla svek, tävlingar och problem.
Jag har alltid varit den med mycket självförtroende och självkontroll.
Den som kunde gå in i ett fullt rum med alla ögon på mig utan att bry mig.
Jag är bra som jag är.
Men på tv så spelar vänner ut varandra och förstör för att den ena skiner starkare än den andra på något.
Det gör mig illamående att se hur mycket skit det lär ut och se att det inte är konstigt att samhället ser ut som det gör.
Jag är en lojal och ärlig vän som säger vad jag tycker och jag kan enkelt stå bakom när någon annan står i rampljuset.
Men jag är också den som klipper banden till dom som inte bidrar med något till mitt liv.
Såna som tar mer energi än dom ger och som ska säga till mig vad jag kan eller inte, dom försvinner.
Men nu förstår jag varför det är så svårt att hitta vänner.
Liksinnade eller som iallafall värdesätter mig som jag med dom.
 
Bara några tankar.
Vi alla ser saker olika.
Det gör det hela mer spännande.
Iallafall så länge orden "du kan inte" eller "du får inte" är inblandade.
Man hör dom för allt nu för tiden.
 
 
 

A Moment Of Truth And A Moment Of Lie

Läste tillbaka lite på det som senast skrevs.
Helt katastrof att skriva från telefonen.
Autokorrekt ändrar ord och stavningar hit och dit och man hinner inte alltid med att se dom tyvärr.
Tur det inte vart något opassande som den ibland kan hitta på själv att skriva.
 
Tiden sen sist har varit både den samma och inte.
Jag valde att stanna kvar på botten, som jag skrev om.
Valde att inte klättra upp därifrån, att inte leva för egentligen någonting alls.
På botten av livet fanns det mycket mer än vad jag kunnat tro först.
Jag har funnit vänner som faktiskt förstår mig och accepterar mig för hur och vem jag är.
Jag har funnit ro och kontroll på livets bra och dåliga stunder.
Det har infunnit sig en helt annan balans nu.
 
När livet inte längre är svart eller vitt så kan vi tillåtas si utanför boxen.
Gå igenom tunneln men ändå inte se ljuset.
Livet har en annan innebörd nu än tidigare och det finns viktiga och mindre viktiga saker i livet nu.
 
Jag vet att många missförstår mig.
Men jag mår inte dåligt, jag är inte deprimerad och jag är inte på botten av livet med känslan av nedslag eller förlust.
Jag är en person som bara ser saker annorlunda och som lever inuti mig själv på ett sätt som jag sällan stöter på hos andra.
Jag har en mörk sida som till stor del tar över min ljusa och det utan att tynga mig.
Jag har bra och dåliga dagar som alla andra.
Mina bra dagar är bara inte lika positivt, rofyllda och glädjande som det förväntas av oss.
 
Jag är annorlunda och jag accepterar det.