#GrönaLund2017

Vi smet förbi hela kön och bara gled in genom portarna till parken med band och allt klart medans man såg familjer trängas i dom olika kassorna som fanns för att komma in dom me. 

 
V.I.P 😎
 
Typ så. 
 
Vi hastar oss in och rakt in i första tunneln upptill plattformen och sätter oss ner i maskinen. 
Fortfarande ingen kö. 
 
Jag har liksom inte hunnit fatta någonting här. 
Nyss låg jag hemma i sängen och det fanns ingen direkt plan på att åka och nu sitter jag här, fastspänd och klar i den första attraktionen. 
 
Insane! 
 
Som om det inte bara hörs på namnet. 
Trodde jag dog. 
Såg ingenting av banan framför igen så kunde inte förbereda kroppen på vad som skulle komma. 
Det flög fram. 
 
Kliver av maskinen och går ut ur byggnaden och har nog fortfarande inte riktigt vaknat till vad som hänt. 
Samtidigt som vi går mot en ny ingång. 
Vi pratar, jag sneglar upp mitt en berg-och-dalbana som glider runt utanför byggnaden jag precis ska kliva in i. 
Läser ingenting men får frågan om jag ska åka med dom. 
"ja, visst" svarar jag och vi lämnar en kvar på marken. 
 
Väl uppe ser jag att det inte är den jag trodde. 
Går ändå in till den som om jag inte har fått hjärnan att ropa "nej" till kroppen ännu. 
Jag sitter i den. 
Fastspänd och redo att åka. 
Alltså, karusellen är redo, inte jag. 
Vi åker upp, högt, vi tiltar 90° och sen släpper allt! 
 
Ikaros! 
 
Jag åkte Ikaros! 
Jag som var halft död efter nedsläpp på Liseberg sätter mig i den här, det här aset. 
Jag har aldrig känt mig så nära döden. 
Så hemskt. 
Men jag har gjort det nu. 
Move on! 
 
 
 

Känslan att stå där. 

När kroppen och huvudet inte riktigt är sams. 
Känns inte så iallafall. 
Varje kö in i en attraktion, vare sig jag åkt den tidigare eller inte, den liksom skapar som en panik, ångest. 
Jag bara vill inte. 
Känner det kryper av obehag. 
Jag skrattar bort det med dom andra. 
 
Jag sätter mig i karusellen. 
Hjärtat slår inte värre än vanligt men paniken skriker i mig. 
Ångesten kryper tydligare till ytan och jag andas kontrollerat. 
 
Karusellen åker. 
Jag älskar det. 
Kicken, adrenalinet, farten, kurvorna, höjden, utsikten. 
Den tar en till platser man annars inte kan uppleva. 
Det sätter känslor i kroppen du själv inte kan framhäva. 
Ett glädje rus och det är så kul. 
 
Sen ställer jag mig i kö igen och med ett leende är paniken där igen. 
 
 

Efter dom två första beskrivna innan så var det ganska udda hela dagen. 

Inte alls samma som den planerade resan till Liseberg för två år sen. 
 
Men vi åkte på. 
Vissa karuseller var as kul. 
Vissa var inte som förväntat. 
Vissa var värre än jag trodde. 
Andra var helt enkelt bara andra. 
 
Min stora var ju att få besöka Spökhuset sen dom byggde om det. 
Riktig flopp. 
 
Jag får fortsätta söka mig till någon attraktion som kan få mitt hjärta att hoppa till i kroppen. 
Iallafall bli lite rädd. 
 
Vi var där till så sent så den där Insane hans med tusen gånger till innan vi var nöjda och åkte hem igen. 
 
Men jag är riktigt nöjd med dagen. 
 
En resa med dom bästa 🖤
 
 
 

Nu blir det att smörja in ben och fötter i liniment och sova en skvätt. 

Schemat står ju inte stilla imorrn heller 😁
 
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: